-De sista satserna

Till säsongsöppningen 2025/2026 får vi återigen stifta bekantskap med ett för vår publik bekant namn, den franska altviolinisten Manuel Vioque-Judde som tillsammans med Camerata Nordica presenterar ett program med två sena verk av Beethoven och Sjostakovitj. Trots att det skiljer ett och ett halvt sekel mellan verken har de en tydlig koppling till varandra – Sjostakovitj hyllar sin föregångare genom att kalla sista satsen i Violasonaten, som för övrigt gavs ut endast veckor innan hans egen bortgång, Adagio till minne av Beethoven.

Maj 1975 började Sjostakovitj komponera sin violasonat. Avsikten var att den skulle ha premiär vid säsongsöppningen på konserthuset Glinka Maly (nuvarande St. Petersburg State Capella) i samband med hans egen 69 årsdag. I juli konsulterade han violasten Fyodor Druzhinin rörande de tekniska svårigheterna och trots sviktande hälsa avslutade han kompositionsarbetet den 5 juli. Druzhinin mottog en kopia av det färdiga partituret den 6 augusti, den 9 augusti 1975 avled Sjostakovitj endast några veckor innan sin sextionionde födelsedag.
Själv beskriver han violasonatens första sats som en novella (nyhet) och inleder den med en pizzicatofigur påminnande om Alban Bergs Violinkonsert. Figuren tas över av en stram pianolinje innan musiken återvänder till det initiala temat. Andra satsen innehåller teman från hans ofullbordade opera Spelaren (Igroki) och sista satsen, Adagio till Beethovens minne, är ”ljust och klart”, alluderar på Beethovens Månskenssonat, Sjostakovitj egna symfonier och avslutas med citat från Richard Strauss Don Quixote och Sjostakivitj egen tidiga Svit i fiss-moll. Violasonaten kommer tillsammans med Två stycken för stråkoktett att spelas in av Manuel Vioque-Judde tillsammans med Camerata Nordica och ges ut 2026.

Beethovens Stråkkvartett nr 16 från oktober 1826 skulle bli hans sista stora verk och hann aldrig framföras under kompositörens livstid. Bland Beethovens sena kvartetter är detta en av de kortaste och den avslutas med den gripande sista satsen med titeln Der schwer gefaßte Entschluß (Det svårfattade beslutet). Därefter har han skrivit in två motiviska motton “Muß es sein?” (“Är det nödvändigt?”) och “Es muß sein!” (“Det är nödvändigt!”). I ett brev förklarar han:
“Här min käre vän, min sista kvartett, det blir den sista, men den innebär en stor ansträngning för mig; jag kunde inte förmå mig att skriva den sista satsen. Men när Ni i Ert brev manade mig att göra det, så beslöt jag mig för att till slut skriva den, och därför skrev jag mottot: Det svårfattade beslutet — Är det nödvändigt — Det är nödvändigt, det är nödvändigt!”
Man kan lätt tro att citatet syftar på beslutet att skriva sista satsen eller inte, men bakom beteckningarna finns en komplicerad historia om en person som inte kommit på en konsert, en väldigt försenad betalning som straff och en anspelning på en fyrstämmig kanon med text av Beethoven själv: ”Det är nödvändigt, ja det är nödvändigt! Fram med börsen!”