TRE KVINNOR UNDER TRE EPOKER

Camerata Nordica Chamber Ensemble sätter ljuset på tre av kammarmusikrepertoarens alltför ofta förbisedda mästerverk som alla förtjänar mer utrymme på konsertscenerna. Vi har valt tre verk komponerade av tre kvinnor som levde under tre olika tidsperioder, de omfamnar tillsammans nära hundra år och sträcker sig geografiskt över två kontinenter men passar ändå så väl ihop.

Rebecca Clarke föddes 1886 i Harrow utanför London och dog i New York City 1979. Hon blev internationellt erkänd som virtuos violast och skicklig kompositör och studerade för Sir Charles Villiers Stanford vid Royal College of Music i London. Även om hennes produktion inte var så stor var den erkänd för sin höga konstnärliga kvalité.

Dumka skrev Clarke runt 1940 just innan hennes ”sena period” börjar. Stycket blickar både framåt mot hennes rena, linjära och uttalat moderna stil, såväl som bakåt mot verk som hämtar inspiration från äldre stilar och kompositörer. Ett stråk av Brahms rondo från Pianokvartett nr 1 i g-moll kan skönjas genom hela första delen och återkommer i styckets remarkabla avslutning.

Clara Schumann skrev 1946 sin enda pianotrio, opus 17 i g-moll, under sin tid i Dresden 1845-46. Hennes man Robert Schumann mådde dåligt och det var en svår tid för dem båda. Clara avslutade verket sommaren 1846 under en vistelse på ön Nordeney i ett försök att bättra på Roberts hälsotillstånd. Under vistelsen drabbades Clara dessutom av ett missfall. Ett år efter att hon komponerat sin pianotrio skrev Robert sin första pianotrio, op. 63. De båda verken har många intressanta likheter vilket vittnar om hur stor påverkan Claras trio måste ha haft på Roberts arbete.

Som avslutning på denna delikata anrättning serveras Amy Beach pianokvintett. Även den har sin självklara plats i denna exklusiva skara bland kammarmusikrepertoarens juveler. Den 27 februari 1908 satt Amy Beach själv bakom pianot i Potter Hall första gången verket framfördes i Boston tillsammans med The Hoffmann String Quartet. Adrienne Fried Block noterar i biografin hon skrivit om Beach att ”det var en ovanligt stor publik som lockats av Beach sena verk” och hon fortsätter med att Bostons kritiker ”unisont hyllade verket som ett viktigt bidrag till litteraturen”. Amy Beach skulle framföra stycket många gånger, bl.a. under en konsertturné tillsammans med Kneiselkvartetten 1916/17, och det publicerades av bostonförläggaren Athur P. Schmidt 1909. Hundra år senare betraktas verket av många som det egensinnig och i allra högsta grad värdiga efterföljare det faktiskt är till 1800-talets storheter – i synnerhet Brahms och hans pianokvintett till vilken Beach (medvetet eller omedvetet) åstadkommit en högst originell men fantastiskt njutbar hyllning.